Sök
  • Sofie Axelzon

Varför behövs en tidslinje?

Nu är jag färdig med karaktärsgalleriet, och har mitt dreamteam plus några viktiga bikaraktärer färdigutmejslade (till exempel motorintresserade Lelle, 17, och hans arbetslösa kusin Saga, 20, som kommer att få betydande roller de också). Till skillnad mot vad jag skrev i förra inlägget har Eva faktiskt varit gift, men hon är lite hemlig om sitt privatliv och berättar inte i första taget. Jag fick dra det ur henne, och jag känner på mig att det är något mer hon döljer. Vi får se om jag lyckas locka det ur henne under resans gång.

Nästa steg då?

Jag har en grundidé klar. Karaktärsgalleriet sitter. Då är det dags att fundera lite mer över vilka de viktiga nyckelscenerna är och var man bäst placerar dem. Det finns många olika modeller över dramatiska kurvor, men jag har fastnat för den som Larry Brooks presenterar i boken Story Engineering (som tyvärr inte finns på svenska ännu).


Den går i korthet ut på att man delar upp storyn i fyra delar, där varje del har sitt specifika mål. De så viktiga vändpunkterna har också sin givna plats här.

Del ett: The setup – Inledningen, där man skapar ett engagemang hos läsaren och visar vad som står på spel. Här måste man få läsaren att bry sig om vad som ska hända och få hen på kroken. Här ska läsaren få lära känna huvudkaraktären och få såväl bakgrund som planteringar inför kommande skördar.

Vändpunkt 1: Här kommer den första, väldigt viktiga vändpunkten, cirka en fjärdedel in i manuset. Vändpunkten i sig behöver inte vara dramatisk, men konsekvenserna av den måste vara det. Här händer något som förändrar allt för huvudkaraktären.

Del två – Reaktionen: Huvudkaraktärens reaktion på vändpunkt 1. Här försöker hen att se vilka möjligheter som finns för att återställa livet till det vanliga. Det kan handla om flykt, och här görs försök som misslyckas, där huvudkaraktären lär sig av misstagen och försöker igen.

Vändpunkt 2 – Mitten: Den här vändpunkten bör hamna ungefär i mitten av manuset, och här händer något som ger en ny förståelse för huvudkaraktären. Ibland kan det vara effektivt att bara läsaren får den här informationen, och inte huvudkaraktären. Denna vändpunkt leder ofelbart till nästa del, som är:

Del tre – Attacken: Huvudkaraktären går in i fixarläge och får kämpaglöd till att besegra sina demoner, vilka de än må vara (obs! hen lyckas inte med det ännu, men försöker). Någonstans i slutet av den här delen kommer ytterligare en käftsmäll som gör att huvudkaraktären får tänka om. En påminnelse om vad som står på spel, men inte nödvändigtvis skildrat ur huvudkaraktärens ögon. En känsla av att hoppet är ute för huvudkaraktären brukar vara effektfullt här.

Vändpunkt 3: Den bör vara en språngbräda mot slutet, och här förs sista pytsen med information in som för huvudkaraktären in i lösningsläge. Efter den här vändpunkten ska ingen ny information föras in i storyn utan huvudkaraktären får jobba med det den har till hands.

Del fyra – Lösningen: Huvudkaraktären har förändrats, utvecklats och hittar modet för att till sist lösa problemet. Här är det viktigt att få läsaren att reagera och känna, och till sist låta hen få ta del av ett tillfredsställande slut. Om det är en serie man skriver bör det finnas några övergripande lösa trådar kvar att nysta upp i nästa del.

Någonstans här brukar författare delas in i två olika läger – de som anser att en sådan här planering fullständigt förstör skaparlusten och de som faktiskt har hjälp av den, som ett verktyg på vägen mot skapandet av en rafflande historia. Jag hör till de senare och brukar rita upp en tidslinje på ett liggande A3-papper (väldigt analogt, jag vet). På linjen markerar jag var de olika vändpunkterna bör ligga (alltså vid 25, 50 och 75% in i manuset). Och kom ihåg att det här bara är ett verktyg som man alltså inte behöver följa slaviskt sedan, men man kan ha nytta av den när man har snurrat in sig i en massa spännande scener och kapitel som man plötsligt inser inte leder dit man vill.

Så, när jag har markerat vändpunkterna brukar jag markera startdatum och slutdatum i de båda ändarna av tidslinjen, och kortfattad skriva in vilka de olika viktiga nyckelscenerna är och var de ska hamna. Det här A3-pappret brukar efter ett tag bli helt fullklottrat av nya scener och idéer som jag kommer på under tiden, och det ger en bra överblick över vart jag är på väg och varför.

Den storyn jag ska skriva nu, om Lisa, Eva, Kåge och de andra i min fiktiva by startar i början av april. Det kom jag fram till utifrån att jag vill att den slutar vid årsskiftet eftersom det finns ett ultimatum vars slutdatum sammanfaller med årets sista dagar. Mittenvändpunkten infaller den 1 augusti eftersom det är då de får ny information som ställer det de trodde att de var på väg att ordna upp i en helt ny dager. Det betyder att jag har tre viktiga nyckelscener klara – starten, mitten och slutet.

Jag fick fundera en stund över den första viktiga vändpunkten. Vad behöver hända där som förändrar allt och gör konflikten tydlig? Jag kan säga så mycket som att jag utsätter alla tre karaktärerna för minst sagt jobbiga inslag i vardagen, som ställer allt på sin spets och gör att de tappar modet totalt. Varför kämpa när det ändå går åt helvete, tycks de tänka här innan de reser sig, borstar av knäna och tar nya tag fram emot mitten där ett till synes verkligen helt omöjligt hinder ställs i deras väg. Hur ska de orka ta sig till ett fixarläge med de förutsättningarna? Förhoppningsvis har jag läsaren (jag kallar det så även om det här är ett ljudboksmanus) så pass på kroken här att det är omöjligt att sluta lyssna. Hur ska det här gå?

Jag tycker att det här verktyget är en ovärderlig hjälp i planeringen av vilka scener jag bör ha med. Sen kan det så klart ändra sig på vägen, men det blir ett senare problem (eller möjlighet).

När jag nu har kommit så långt att jag har en grov planering för hela manuset tänker jag planera för vilka kapitel som behövs för att göra del ett, inledningen (som utgör cirka en fjärdedel av manuset). Det är där jag måste skapa ett engagemang hos läsaren, för storyn men främst för karaktärerna. Mer om det i nästa blogginlägg.

©2019 by SAX ord & bild. Proudly created with Wix.com